Att det var en Broholmer som skulle bli vår första hund var en självklarhet. En Broholmer eller ingen hund alls.  Det skulle snabbt visa sig vara rätt val.

Väl pålästa, laddade med högabsorberande kissunderlägg, bambimjukt toalettpapper, hundgodis och leksaker hämtade vi Gösta i Norge för några veckor sedan…

Vi kände oss exalterade och en aning nervösa. Att hämta hem en bångstyrig häst på 900 kg kändes betydligt mer hemtamt än den här lille krabaten. Gösta slickade oss uppmuntrande och la sig att sova. Det var inte mer med det!

Gösta var uppenbarligen en cool och välvillig typ. Bajsade och åt som han skulle från start,

så det skulle nog gå vägen det här.

Det tog några dagar innan han förstod att det var han som hette Gösta. Men sedan gick det fort att bygga upp ett litet ordförråd. Vi använde oss av enkla ord för att snabba upp inlärningen. Efter ett par veckor kunde vi kommunicera riktigt bra!

Centrum i hans värld blev vårt lusthus, som kom att bli hans trygga bas, hans hundkoja. Med dörren i regel på glänt kunde han gå ut och in och med överdådigt smicker lärde han sig snabbt att bli rumsren. Han tittade alltmer uppfordrande efter beröm om han lyckades pressa fram ytterligare några droppar. Men när det regnade gällde dealen, någon decimeter utanför dörren och omedelbart in igen bara han kissade ute. Visst hände det några gånger att han missade, men då var det vi som inte var tillräckligt uppmärksamma.

Det händer att han försvinner mellan husen och buskarna. Men när vi ropar ”VAR ÄR GÖSTA!?” kommer han alltid galopperande ögonaböj med fladdrande öron! Detta då han alltid mottas med ett överförtjust jubel i välkomnandet.

Däremot lämnar vi honom eller återvänder tillbaka utan minsta åthävor. Det har lärt honom att vara ensam korta stunder. Tycker han att det dröjer lommar han in i lusthuset, förlåt i hundkojan. Men hur han lärde sig ”Stanna!”, vet jag faktiskt inte (kontrasten till förtjusningen när han skall komma är kanske tillräcklig?).

Gösta framlever sina dagar ute i full aktivitet (när han inte är helt utslagen), så därför är han inte speciellt intresserad av att ”gå in och lägga sig” på kvällen. Då stannar han hellre ute ensam! vilket kanske är ovanligt för just denna ras ? (jag har naturligtvis full koll på honom men det vet ju inte han).

Eftersom han från första stund fick klart för sig att det är han som måste hålla reda på mig och inte tvärtom, följer han smidigt med någon meter bakom mig när vi är ute i skogen.

Det hade till följd att det där med koppel verkade han tycka var en ren förolämpning. Han satte sig ner med en riktigt sur uppsyn och vägrade att gå. Vi fick kompromissa, han fick hålla kopplet i munnen för att behålla sin värdighet. I regel inser han att det inte är någon skillnad med koppel om man beter sig som man ska, dvs som vanligt. Men nästa vecka börjar livets allvar, dvs vi skall gå på Valpskola!

Gösta har i likhet med andra Broholmer en hög integritet. Visst, vi var helt OK från början och han visade stort överseende. Men hans kärlek måste man helt enkelt vara värdig.

Gösta har respekterat ”Nej” från dag ett, men testar förstås ideligen om han inte just nu kan få nafsa, ja kanske rent av få bita bara lite grann. Kanske om han är farlig med ett rejält och imponerande skall ? Nej, Gösta tillhör inte ännu de modigas skara, även om han inte längre gömmer sig bakom mattes ben när någon kommer på besök.

”Hva med dette norske vom?” Hunden har på 3 veckor nästan fördubblat sin kroppsvikt! Visserligen har hans norska mat kryddats till och från med svensk hästskit från stallet, men ändå… Den lilla söta valpen har utvecklats till en stor hund i ”liten förpackning” av muskler utan ett enda gram fett. Det är tur att kameran varit i flitigt bruk eftersom förändringen är så snabb (Gösta hälsar att han kan ju inte hjälpa att han är så fotogenisk…). Nu är han tillräckligt stor för att ihärdigt försöka komma upp på mattes divan. Det måste vara en alldeles speciellt stark broholmergen som ger sig till känna?

Enligt ”valpböckerna” skulle vi vara beredda att halka runt i hundskit, behöva rulla undan mattorna och ha fickorna fulla med hundgodis för att under tålmodigt mutande få något att hända. Så har det inte alls varit att ”bli med Broholmer”! Verkligen inte. Det har varit ett fantastiskt äventyr där han har lärt sig med lätthet och det har varit hur smidigt som helst. Förstår att många skaffar fler av denna fantastiska hundras!

Jag vill passa på och tacka Eva, som valpförmedlare och Anniken, som uppfödare för det stora förtroendet att få just en härlig Broholmer!

Likaså alla glada tillrop från alla de som följt Gösta på hans FB sida, Gösta Broholmer!

Bodil Malmberg